Det går lika bra med selleri ,,

    Eller hur det nu var ,,   Om man nu inte har Champagne                              



Jag som är lite kunnig när det gäller vin, har lite tips som jag tänkte dela
med mig av...


Först och främst skiljer man mellan röda och vita viner:

Lättast skiljer man dessa båda vintyper från varandra om man skvalpar ut en

skvätt på en vit bordduk. Det vin, som lämnar en gredelin fläck efter sig,

är ett rödvin. Riktiga kännare kan på bara smaken avgöra om vinet är vitt

eller rött.


De vita vinerna smakar i regel ättika medan de röda smakar stämpelfärg.

Man kan alltså genom att suga på en vanlig kontorsstämpel och

sedan jämföra smaken med ett vin, konstatera om detta är rött eller inte.


Till fiskrätter, såsom fiskbullar och matjessill föredrar de flesta vitt

vin, medan man till kötträtter såsom falukorv och sylta bör ta ett rött

vin.


Portvin är ett vin som man serverar i porten. Har man inte någon port, kan

man bjuda på det i trappuppgången eller i hissen.


När man serverar torra viner bör man se till att det inte är tvärdrag eller

att någon av gästerna råkar nysa, ty i sådana fall dammar vinet omkring i

lägenheten. När man serverar ett torrt vin är det därför lämpligt att ha en

dammsugare i beredskap.


Om man själv ska bära hem sina flaskor från systembolaget gör man klokt i

att köpa ett lättvin, så man inte får för mycket att kånka på.


Till vilt bör man välja något vildvin, medan man till grillat och annat

vidbränt kött serverar brännvin. Renstek sköljer man ner med renat.


Saker som är svåra att säga när du druckit för mycket vin:

Oöverträffat

Innovativt

Preliminärt

Kvastskaft


Saker som är väldigt svåra att säga när du druckit för mycket vin:

Västkustiskt

Konstitutionerad

Substantiera

Tillvägagångssätt


Saker som är i stort sett omöjliga att säga när du druckit för mycket vin:

Tack, men jag vill inte ha sex.

Nej, ingen mer sprit för min del.

Ledsen, du är inte riktigt min typ


SKÅL

Från koja till slott ,,,


                                       Erika Aittamaa

De flesta känner till Lovikkavantar och att dessa är tjocka, varma och ulliga. Men kvinnan, som skapade vanten. Vem var hon? Historien går långt tillbaka i tiden.

Hon hette Erika Aittamaa och föddes 1866 i byn Lovikka. Som vuxen var hon en fattig skogsarbetarhustru med stor familj. I byn kallades hon "Riga". Man kan säga att hon var en stark och uppfinningsrik kvinna. För att få in lite extra pengar till sin familj var hon tvungen att jobba med att hjälpa till vid skörden i byn. Som en karl slet hon!

Hon stickade också på beställning. Många var de som berättade om hennes skicklighet i stickning. De som hade möjlighet lämnade ull till Erika så att hon kunde sticka vantar. En kund blev missnöjd och tyckte att vantarna var hårda. Erika hade stor skaparanda och gav inte upp. Hon tvättade vantarna flera gånger och ruggade upp dem med ullkardan. Som ni förstår blev kunden nöjd med de mjuka vantarna. Detta var år 1892 och den första lovikkavanten var stickad. Hon prydde senare den sortens vantar med flerfärgade broderier. Det kom in många beställningar. Erika lärde kvinnorna i byn att tillverka sådana vantar. Än i denna dag kan man köpa äkta lovikkavantar i byn Lovikka. Det finns ett särskilt sigill för äkta lovikkavante. Erika avled 1952 vid en ålder av 86 år. Hennes namn är för alltid förknippat med lovikkavanten.

Visste du att lovikkavantar finns på frimärke från 1998 (8 kr)!

När man åker genom byn Lovikka kan man se en jättevante  i ett litet hus vid vägen. Den vanten är ett äreminne till Erika Aittamaa och hennes gärning.